Jag trodde jag skulle kunna slappna av lite efter de positiva beskedet i fredags men de kan jag inte. Jag oroar mig, jag våndas och jag gråter väldigt mycke. Idag tror jag eiro blev halt när jag longerade honom, det är så svårt att se och jag vet inte om jag inbillar mig eller inte..Jag fick panik när jag såg honom halta och när han inte ville trava mer..Känns som jag slits i tusen bitar..
Kommentarer:
Kommentera här:
Jag vet precis hur det känns - och jag vet inte om det är någon tröst, men det är den här perioden som är värst. Man vill inte sörja, men man vågar inte heller fira framstegen än. Å ena sidan vill man spola fram tiden och få ett slutgiltigt besked, å andra sidan vill man att tiden ska stå still för alltid för att slippa veta. Den enda 'trösten' just nu är att du vet vad det är som är fel, du vet att han har fått behandling och svarat bra på den, och du vet att du faktiskt har gjort allt du kunnat för att det ska bli bra. Så hur svårt det än är - försök att våga tro på att det ska bli bra. Jag hoppas, tror och håller tummarna för att din fina pålle snart ska vara helt återställd!