ärligt inlägg
God morgon eller om de ens räknas som morgon då klockan inte slagit 6 än när jag skriver detta. Har varit vaken sen 04.30 och inte kunnat sova.
Har inte sovit en hel natt på snart 3 månader sen allt det här med Eiro hände. Överskriften är ÄRLIGT INLÄGG. Men nu när jag sitter här är det svårt att skriva ut allt jag känner inombords, svårt att få ner det i ord då jag känner mig så oerhört sårbar just nu.
En vecka har gått sen veterinär besöket , en vecka med longering och promenader, med gråt, skratt och ilska, för ja jag är arg.
Jag är arg på livet, så jävla arg på det som sker samtidigt som jag är så ledsen att hjärtat spricker. Tre veckor har vi kvar med longering och promenader, 3 veckor som ett test för att se om han håller för att ens sitta på. Promenaderna är det tråkigaste som finn för honom och jag ser i hans ögon hur mycket han ogillar det. Han går med huvudet sänkt och i princip släpar sig fram på vägarna. Longeringen tänker jag ärligt skita i utan jag släpper honom helt enkelt i paddocken lös så får han göra vad han känner för. Jag tänker inte bråka med honom på linan just nu, jag ser ingen mening med det då han tycker det är så tråkigt att han knappt går fram, då är det bättre att låta honom springa fritt.
När han rör sig är det inte med lätthet och även om stelheten/hältan blir bättre när han kommit igång så blir det inte helt bra. Jag tror inte om jag ska vara helt ärlig att han kommer kunna bli så bra som han behöver bli för att må bra som häst. Bara hur han beter sig just nu visar ganska tydligt hur han mår. Han går på lösdriften och innan allt det här var han en häst med pondus, hög i rang som tog för sig av livet, nu är han lägst i rang och står mest för sig själv. Jag tror inte att hans kropp känns som han är van vid för om den hade gjort det så hade han tagit en fight, han hade sagt ifrån när dom andra hästarna kom för nära och han hade inte låtit sig köras med, men så är det inte nu.
Visst trivs han bättre nu i lösdriften än han gjorde tidigare, svar JA..är han sig själv? svar NEJ.
Det är så svårt att veta vad som är rätt och inte, veta när man ska säga att det inte går. Planen med veterinären är att jag ska tillbaka om 2 mån och då får jag slutdomen, alltså innebär detta att jag i sånt fall måste bestämma om jag ska ta bort honom eller inte bara några dagar innan julafton.
Oddsen är inte på vår sida, livsglädjen tynar sakta bort och jag vet inte om varken han eller jag orkar så mycket mer. Vi var ett radarpar, ett ekipage som hade en hög energi, en hög livsglädje och en kämpar anda som heter duga. Nu går vi båda där och dör inombords i väntan på ett mirakel. Det är lätt för andra att säga att jag ska hålla modet upp, visa mig stark för hans skull och inte tappa hoppet, så jäkla lätt när man står vi sidan om och inte är med själv. Visst fan försöker jag hålla modet uppe, visst försöker jag vara glad och positiv när jag är i stallet, men jag erkänner att jag ofta inte orkar...
Nu ska jag snart cykla till stallet, gråta på vägen dit, hoppas på ett mirakel men vara medveten om att de sällan sker. Sen ska jag mysa med min fluffiga bästis, krama honom tills jag spricker, säga att jag älskar honom och be om en framtid med honom. Denna hästen alltså, det finns inga ord bara massa kärlek...
