Igår ringde jag axel vetrinären och pratade om Eiro. Behanlingen han fick funkar inte som den ska då spatten är alldeles för aggresiv och udda placerad. Sista dagarna har jag sätt min häst försvinna bort framför ögonen på mig. Han trivs inte med livet och han mår inte bra. Att ta beslutet tillsammans med Axel att döma ut honom är de svåraste jag någonsin gjort och gårdagen var den värsta i mitt liv. Jag gråter okontrollerat, får svårt att andas och bryter ofta ihop. Jag tog de här beslutet för Eiros skull, inte för min skull utan för hans skull. Så som han mår nu är inget värdigt liv för honom och jag är skyldig att göra de som är bäst för honom hur ont de än gör i mig. Han är den finaste och underbaraste lilla häst jag någonsin haft i min närhet och jag har tur som att fått spendera dessa snart 5 åren med honom. Han har lärt mig så himla mycke och tillsammans trodde jag vi skulle överleva allt. Livet var inte på vår sida och jag hatar de. Skulle vilja skrika rakt ut eller slå på nåt. Jag älskar dig mer än livet, för alltid i mitt hjärta. 
Kommentarer:
Kommentera här:
❤️❤️